Radikal acceptans
Anh-Linh Ngo diskuterar med Arno Brandlhuber om materialitetens betydelse i arkitekturen och i designen
Anh-Linh Ngo: Du har planerat byggnadskommunikationen för din Antivilla i Krampnitz tillsammans med företaget Siedle. Vilka frågor stod då i förgrunden?

Arno Brandlhuber: Det speciella med det, är att byggnadens karaktär inte är klart definierad och att den ändrar sig mellan produktionsorten och semesterhuset. Vi stod inför frågan, om vi överhuvudtaget behövde den klassiska separationen mellan inomhus och utomhus. Har Antivilla överhuvudtaget en tröskel, där man kan installera en porttelefon?

ALN: Hur besvarade du denna fråga?

AB: Eftersom Antivilla bara tidvist är bebott, planerar vi att sammankoppla byggnadskommunikationen med vårt kontor på Brunnenstraße i Berlin- Mitte. Dessutom kommer det att finnas ett gränssnitt med smarttelefonen, så att vi kan använda kommunikationen oberoende av lokaliseringsorten. För detta behöver vi bara en beträffande app.

ALN: När designen idag främst förmedlas genom ytor i meningen gränssnitt, hur närmar man sig som planerare den klassiska produktdesignen?

AB: Vi har applicerat konceptet med den radikala acceptansen av det bestående även på produktdesignen. I stället för att installera en ny materialyta för talanläggningen, beslöt vi för att imitera den redan existerande grova DDR-putsen på fasaden. För detta togs ett silikonavtryck av fasaden som sedan tillverkades av gjuten aluminium. Vi har analyserat Siedles historia och föreslog ett gjutförfarande, för att slå en brygga till företagets hantverksmässiga tradition, som började under 1700-talet med klockgjuteriet för urindustrin. Dessutom besitter det icke anodiserade gjutna aluminiumet inte bara en liknande haptik och ytstruktur som den gråa, grova putsen, utan det inför även en tidsreferens i den för övrigt felfria perfektion som en teknisk apparat strävar efter. Materialet förvrittras och förändras genom användningen. Denna tidsreferens planerade vi även in för fönsterramarna, som också består av icke anodiserat aluminium. På materialnivån finns det alltså en direkt relation till hela konceptet för byggnaden.

ALN: Vilken konsekvens har detta beslut för den tekniska omsättningen? Ställer sig inte så banala frågor som hur ett brevinkast eller en kamera ska kunna integreras i denna ojämna yta?

AB: För detta har Siedle utvecklat en vacker detalj, som bildligt talat omsätter temat mimicry. Eftersom kamerans maskering inte besitter någon klar kontur, uppstår ett liknande bildavsnitt som de grova fönsteröppningarna, som vi har slagit ut i Antivillas fasad. Här fortsattes temat konsekvent i en annan skala. Men för mig var interaktionen med Siedle intressant, även med tanke på den företagsinterna kommunikationen om kvaliteten. Det handlade ju inte om att tillverka högt förädlade och perfekta ytor, vilket annars är vanligt för Siedle-produkterna, utan om ett medvetet icke perfekt utseende. Detta individuella kvalitetsbegrepp kräver helt andra hantverksmässiga och materialtekniska färdigheter, vilka Siedle kunde omsätta med företagets egna Manufaktur.

ALN: När vi nu zoomar ut igen och betraktar projektet i sin helhet, ställer jag mig frågan, vilken roll spelar i allmänhet materialet i ditt arbete?

AB: Min svar på denna fråga är att jag utelämnar alla avbildande ytor. Eftersom dagens otaliga strukturer har det, som vi uppfattar som det yttersta skiktet tar för arkitekturens materialitet, i grund och botten bara är en bildverkan. Det har inget mer att göra med den verkliga uppbyggnaden. Jag försöker att låta bli att planera material på material, med målet att i bästa fall bara ha det råa material som jag behöver för den arkitektoniska performansen. Även när resultatet står ganska nära brutalismen, så finns det en väsentlig skillnad, som består i att jag inte anknyter till någon moralisk argumentation. För mig handlar det alltså inte om materialets ärlighet eller något liknande, utan snarare om materialet som rent aggregationstillstånd. Översatt i arkitektoniska begrepp, vilka användningsscenarier tillåter materialet: Tillåter det att se in, förbinder det rummen, tillåter det en social interaktion osv.?

ALN: Detta sätt att se kan man omskriva med en ny realism i arkitekturen. Som filosofisk riktning ställer den nya realismen även det materiellas performans, eller bättre uttryckt affordans, i förgrunden. Materialet ska inte längre representera en idé och underordnas den. I stället betonas dess förmåga att skapa realiteter och provocera handlingar. Mot denna bakgrund betyder din insats för acceptansen av det bestående inget annat än att undersöka det redan existerandes affordans, för att hitta anknytningspunkter och kunna fortsätta att arbeta i den materialfysiska och byggrättsliga kontexten.

AB: Bakom den nya realismen gömmer sig, enligt mig, även insikten om att vi inte längre kan kontrollera världens alla aspekter. Den gestaltningshöghet, som de moderna drev på och som fortfarande härskar i designen kan med tanke på den snabba förändringen av världen, med vilket vi konfronteras idag, inte längre upprätthållas. Detta sätt att förmedla världen genom designen, ställs alltmer i bakgrunden till förmån för frågorna om tjänsternas performans. För designerna är det inte lätt att acceptera denna insikt. Men den hjälper oss att komma vidare, eftersom den befriar oss från vantron att vi fortfarande skulle kunna kontrollera världen med hjälp av designen på ytorna.

Detta samtal fördes med arkitekten Anh-Linh Ngo, redaktör för den internationella arkitekturtidskriften ARCH+.
Antivilla
© 2020 S. Siedle & Söhne OHG
TOP